lördag 28 mars 2015

Sveriges starkaste man

I gårdagens Skavlan fick vi se exempel på en otäck människosyn. Programledaren Skavlan inledde med att skapa en mysig och förtrolig stämning för att få Jimmie Åkesson att berätta om känsliga ämnen, sin sjukskrivning och hur han mått under de senaste månaderna. Vi ska komma ihåg att detta är en man som fortfarande är sjukskriven för utmattningssyndrom.

Skavlan gjorde sedan en helomvändning och började dra upp massor av gamla citat som Jimmie förväntades ta ställning till och det hela förvandlades nästan till en parodi på skjutjärnsjournalistik. Han verkade se Åkesson som ett enkelt mål men han fick mer mothugg än jag tror att de flesta hade förväntat sig.

Programmet missade helt vad intervjun borde ha handlat om - hur det moderna samhällsklimatet påverkar oss i form av stress. Hur påverkas vi av ett samhällsklimat som hela tiden kräver att vi ska bli alltmer tillgängliga, snygga och effektiva? Ett samhälle som inte tolererar svaghet? Särskilt mediernas roll, både de traditionella och sociala, undgick helt granskning och detta trots att Jimmie tog upp att det första han gjorde då han blev sjukskriven var att göra sig oåtkomlig på Twitter och Facebook.

För Skavlan var det viktigaste tydligen att försöka få Jimmie att framstå som en person som främst var ute efter att försöka tjäna billiga politiska poäng på sin sjukskrivning och comeback. Hade han inte varit så upptagen med deet så hade han kanske sett chansen till vad som kunde ha blivit en fantastisk intervju och tagit den.

Nu var han så upptagen med att rabbla upp gamla citat från början av 00-talet att han helt missade när Jimmie själv tog upp sina personliga skäl till att han så ärligt berättar om sina sömnsvårigheter, sin ångest och sin medicinering. Han valde att göra detta för att tjäna som ett exempel på att även en högt uppsatt person, partiledaren för Sveriges tredje största parti, kan bränna ut sig.

Psykisk ohälsa är ingenting vi kan tiga ihjäl, det är ingenting som endast drabbar svaga eller utslagna människor. Det kan drabba även de mest drivna, ambitiösa och kompetenta personer. Jimmie Åkesson valde igår att vara öppen med sin kamp så att andra inte ska behöva lida i tystnad.

Det finns självklart ett helt annat skäl till att han åter igen väljer att utsätta sig för allt hat som ett land kan uppbringa bara för att få chansen att riskera allt för samma land ännu en gång. Han älskar sitt land och sitt folk. Han förstår att han är en hoppets symbol för hundratusentals människor och han kan inte svika dem. Det ligger inte i hans natur att ge upp.

Det krävs en oerhörd styrka för att erkänna att man är svag. Men vad få förstår är hur pass mycket mer mod och styrka det krävs för att våga tro på att man kan vara stark ännu en gång och att våga försöka igen. Det är ytterst få som klarar av det.

Många har skrivit om denna intervju och flera har skrivit rätt så nedsättande saker om Jimmie eller så har de bara skrivit att de är besvikna, "var det här allt?". De får skriva precis vad de vill. De såg inte det jag såg. Jag såg en intervju med Sveriges starkaste man.


/ J.H

onsdag 7 januari 2015

Om svenskhet

Jag läste just en av många texter om svenskhet, detta var en svarsinsändare författad av Runar Filper. 

Filper beskrev i texten hur svenskhet är något som skapas i spegling med andra kulturer, och hur den svenska kulturen, liksom språket, hela tiden förändras och influeras av andra kulturer men att det ändå behåller en särart som inte finns någon annanstans i världen.

Texten var välskriven och tydlig men kommentarerna på hans länk till texten kom snabbt och det blev både två och tre kommentarer av typen "jag har vallonsläkt, är jag fortfarande svensk?" i rad. (Dessa personer hade uppenbarligen inte läst Runars text.)

Dessa personer verkar tro (eller felaktigt tro/hoppas att vi sverigedemokrater anser) att en nationell identitet är någon sorts arvsynd som aldrig kan förändras.

Varför skulle dessa kommentatorers flera hundra år gamla släktingars bakgrund med nödvändighet avgöra om de har en svensk identitet eller inte? 

Själv är jag 25% finsk men påverkar det mig till vardags? Nej. Och eftersom det inte gör det ser jag inte hur det skulle ha någon påverkan på min identitet som svensk. 

Det betyder inte heller att jag inte kan känna lite extra starkt för Finland jämfört med t.ex Danmark, Kina eller Ghana. Det betyder heller inte att jag inte är väldigt stolt över att ha ett finskt arv eller att jag inte känner en samhörighet även med det finska folket. 

Det enda det betyder är att just jag är svensk. Fråga vilken finländare som helst.

(Och om du hunnit såhär långt, fråga då dig själv: när jag skrev 25% finsk, ifrågasatte du då begreppet "finskhet"?)


/ J.H

fredag 14 november 2014

Höstuppdatering

Efter en otroligt intensiv valrörelse har vardagen nu återgått såpass mycket till sitt vanliga tempo att jag nu känner att jag kan börja blogga igen. 


Jag visste ju att det skulle bli tufft, tuffare än något vi gjort, men riktigt hur påfrestande det skulle bli hade jag ingen aning om. I början/mitten på augusti var det som allra värst. Jag stod i stort sett helt ensam och skulle, bortsett från enstaka inhopp av andra medlemmar, bära hela valrörelsen i Sollentuna på egen hand. 

Jag sov knappt på en vecka och en tidig morgon när jag skulle gå och lägga mig och såg mig själv i spegeln insåg jag att det hade gått för långt. Jag såg helt enkelt inte frisk ut. 


Efter det tog jag det betydligt lugnare och ställde högre krav på aktivitet från de övriga medlemmarna (som i samma veva började komma tillbaka från sina semestrar).

Tempot har dock fortfarande varit högt fram till första kommunfullmäktige. Jag har lärt mig så otroligt mycket under denna valrörelse, både på det personliga och det professionella planet. 

Jag vill även passa på att tacka alla de som röstat på oss, det betyder så mycket. Tack för att ni gör Sollentuna, Stockholm och Sverige bättre!

/ J.H

måndag 2 juni 2014

Jocke Berg

Många har säkert redan läst om Jocke Bergs (Kent) ställningstagande mot rasism. Jag misstänker såklart att han trots denna formulering syftar på oss i SD, även om detta såvitt jag förstod inte sades rätt ut. 


Jag kan tycka att vi ibland kräver av våra hjältar att de ska vara "perfekta" för evigt. Det kan ju ingen kräva av någon levande människa. 


Det måste räcka att våra förebilder har skapat eller gjort något som haft betydelse för en vid ett tillfälle eller en period i livet när man behövt eller uppskattat det. Sedan måste även de få gå vidare, även om de då ibland väljer "fel" väg enligt oss. 


Ta Jocke Berg som exempel. 

Han har skrivit texter som har påverkat mig och massor av andra sverigedemokrater under vår uppväxt. Kanske främst alla texter om att finna sin styrka i en kall värld och att slå ur underläge. 


När våra egna hjältar går vilse måste vi visa vägen. Då är det upp till oss att välja om vi själva ska axla hjälterollen eller om vi ska vika oss för vad "alla andra" tycker. 


Har vi lärt oss något av Jocke så borde det väl ändå vara att inte bry sig om vad alla andra tycker. Inte ens Jocke Berg.



/ J.H

fredag 23 maj 2014

Från F!-väljare till SD-Kvinna

I Nöjesguiden den 21 maj ställer sig skribenten till krönikan "WTF, SD-Kvinnor???" frågande till huruvida det finns någon som helst överlappning mellan Sverigedemokraterna och F! vad gäller potentiella väljare. 

Enligt Nöjesguiden skulle SD behöva "byta ut all sin politik" för att locka några väljare som kanske tänkt rösta på F! "av feministiska skäl". Inte-så-underförstått: SD är ett kvinnofientliga parti.

SD behöver självklart inte locka till sig några väljare från F! för att stå sig som parti, så mycket är nog uppenbart för de flesta. Att påstå att väljare inte skulle kunna byta från F! till SD på grund av hur våran politik ser ut är däremot i bästa fall ett resultat av en journalist som är dåligt insatt i vår syn på jämställdhet och i värsta fall ett fumligt försök till en halmdocka.

Hur kan jag då vara så säker på detta? Jo, i EU-valet 2009 röstade jag själv på F!. Idag tar jag däremot avstånd från det parti och den agenda som jag anser glidit långt bort från det som brukar nämnas som jämställdhetens huvudfrågor, nämligen lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor. 

Jag blev liksom många andra förledd att tro att F! stod upp för alla former av feminism, inte enbart radikalfeminismen med sitt ensidiga fokus på genus, kön och att upplösa könsroller, identiteter och familjens roll i samhället. Det är nämligen ingenting jag känner mig bekväm i och jag tror inte att svenska folket gör det heller. Inte om de är helt ärliga mot sig själva.

Jag ser hellre ett fokus på en sund jämställdhetspolitik, där man inte ser negativt på könens olikheter utan ser det positiva i att män och kvinnor kompletterar varandra. Det finns självklart inga gigantiska olikheter (det vet jag ingen som påstår) men de mindre skillnader som finns bör enligt oss få finnas kvar istället för att tvångslagstiftas bort, ibland på bekostnad av vår mentala och fysiska hälsa. 

Varför måste vi lägga värderingar i om fler män än kvinnor väljer att bli brandmän? Eller om fler kvinnor väljer att bli undersköterskor? Eller barnskötare? Blir världen verkligen bättre i samma sekund som andelen människor av vardera kön inom dessa yrken blir 50 procent? Bör vi i sådana fall fylla samma form av "kvot" även när det gäller HBT-personer eller personer med annan bakgrund än svensk?

Det låter inte alls som den typ av samhälle jag vill ha. I mitt drömsamhälle är det en människas prestationer som räknas, inte kön, läggning eller hudfärg, vilket paradoxalt nog blir det enda som spelar någon roll i det samhälle som vi bygger om vi börjar införa kvotering eller andra former av positiv särbehandling. 

Därför kommer SD fortsatt att säga nej till kvotering och nej till extremfeminism. 
Därför kommer jag i årets EU-val att rösta på SD istället för F!.
För rättvisans och jämställdhetens skull.

/ J.H

tisdag 11 mars 2014

Valrörelsen har börjat!

Min första vecka som ordförande för SD Sollentuna var omtumlande men lärorik. Nu flyter allting på och vi kan lägga allt fokus på politiken och valrörelsen. 

Flera viktiga punkter ska klaras av på SD Sollentunas nästa styrelsemöte, alla på något sätt relaterade till valrörelsen. Tempot och aktiviteten kommer bara att trappas upp de kommande 6 månaderna. 

/ J.H

söndag 23 februari 2014

Kvinnoförakt och rasism

Den senaste tiden har jag tillsammans med andra i SDU Stockholm genomfört ett antal skolbesök. En mycket vanlig - men oroande - reaktion som jag har fått i egenskap av att vara en ung kvinnlig representant för Sverigedemokraterna/SDU är att min kompetens och kunskap om partiet ifrågasätts. 


Min genuina övertygelse om att SDs politik verkligen är bra för Sverige (och Sveriges kvinnor) ifrågasätts ofta på ett mycket nedlåtande sätt. Jag anses inte kunna fatta egna, självständiga beslut enbart p.g.a att jag är kvinna. 

Det är svårt att med ord uttrycka hur kränkande detta är och det är skamligt att detta fortfarande händer i Sverige 2014.

Dessa kommentarer kommer oftast från andra kvinnor, varav de flesta kallar sig feminister och kommer ofta från den politiska vänstern. Samma mönster kan ses bland de som ifrågasätter sverigedemokratiska invandrares övertygelse - de säger sig ofta vara antirasister och de är inte sällan andra invandrare.

Att hävda att kvinnor inte vet sitt eget bästa eller är kapabla att ta självständiga beslut och att kalla politiskt aktiva invandrare för "husneger", "alibi" eller "Onkel Tom", vad är det uttryck för om inte ett illa dolt kvinnoförakt och rasism? 

/ J.H

torsdag 13 februari 2014

Årsmöte x 2

Den 6/2 höll SDU Stockholm sitt årsmöte. Jag valdes för första gången till första suppleant i Stockholms distriktsstyrelse och för tredje gången till ombudsersättare. 


Jag är otroligt nöjd med den nya styrelsen och tacksam för förtroendet! Trots migränanfallet jag drabbades av hoppas jag att ni kunde utröna något vettigt i det jag sa under årsmötet. ;)

I helgen blir det kick-off med den nyvalda styrelsen på hemlig plats i Sverige och den 25/2 är det dags för SD Sollentuna att hålla sitt årsmöte. Den nuvarande styrelsen är ett härligt gäng med en grym gemenskap så jag är väldigt nöjd med mitt nya distrikt. 

/ J.H

lördag 11 januari 2014

Flytt och distriktskonferens

Nu är jag tillbaka efter jul- och nyårsledigheten. Den 8/1 fyllde jag dessutom 25 år.


Jag har även flyttat till Sollentuna men jag fortsätter självklart mitt politiska engagemang. Jag har ombetts att starta upp en lokalförening för SDU här i Sollentuna och jag kandiderar i både kommunal- och landstingsvalet i år.

Idag och under morgondagen hålls SDUs distriktskonferens i Växjö dit jag är på väg just nu. Det ska bli väldigt intressant som vanligt och jag ser fram emot det.

/ J.H

fredag 13 december 2013

Glad Lucia!

Glad Lucia på er allihop! :)

Jag hoppas att ni haft en härlig och stämningsfull dag runt om i Sverige. Själv har jag ätit massor av lussebullar och dessutom varit ute på en lång hundpromenad i skogen.

Till alla er SDU-ungdomar i Västerbotten som ännu inte skickat in era nomineringar till 2014 års styrelseposter vill jag bara påminna er om att sista datumet är 31/12. Skicka in era nomineringar till vasterbotten@sdu.nu

/ J.H

måndag 25 november 2013

Framtidstro

Om ni vill känna lite mer hopp och framtidstro för Sverige, ta då en titt på denna video som inledde SDs Landsdagar förra helgen:

"En liten film om oss"

/ J.H

onsdag 13 november 2013

Mod

Tack för alla snälla reaktioner på SVT-inslaget i måndags! :)


De kommentarer som stannat hos mig mest är de som handlar om hur modig jag är som (relativt ensam) vågat gå ut som representant för SDU och Sverigedemokraterna i ett av de, statistiskt sett, mest "SD-fientliga" distrikten i landet. 

Det är ingenting jag direkt har tänkt på men visst ligger det något i det. Som representant för vårt parti måste man vara modig. Är man dessutom såpass få aktiva som vi är här i Västerbotten måste varje person som är aktiv inom partiet visa ännu mer mod och självuppoffring. 

Låt mig förklara detta lite närmare. Jag ser inte alls självuppoffring som någonting negativt, tvärtom. Precis på samma sätt som allt det ideella arbete som utförs inom SDU (ett ungdomsförbund där det hittills inte arbetat en enda avlönad person) så stärker det oss som parti och sållar bort de "broilers" vars enda motivation för sitt politiska engagemang är ekonomisk - ett tragiskt sänke inom månget förbund. 

Företrädarna för SDU står istället upp för sina ideal, trots att de inte får en krona för besväret. Trots att de får stå för alla resor, boendekostnader och andra utgifter själva. 

Jag ser själv politiken som ett kall. Det är något jag måste syssla med för att må bra och jag kan tänka mig att flera andra inom SD/SDU delar den känslan med mig. I andra partier är det nog betydligt lättare att se det som en karriär (därmed inte sagt att alla gör det).

Ungdomarna i SDU står fast vid sin övertygelse oavsett hur många spottloskor, ägg och stenar som haglar över dem. Oavsett hur många fysiska attacker de utsätts för och oavsett hur många vänner som säger upp bekantskapen med dem. 

Varför? För att de gärna blir hatade nu om det betyder att det finns en chans att deras barn och barnbarn kan få leva i en bättre värld än den vi nu rör oss mot. 

Betänk då den dag då de andra partiernas ungdomsförbunds företrädare, som alltid fått ersättning för allt och förväntar sig privilegier, möter företrädarna från SDU som aldrig fått något gratis eller förväntat sig ett öre i lön. Detta är nämligen vår nästa generation av folkvalda.


/ J.H


lördag 9 november 2013

Min första SVT-intervju

Jag blev intervjuad av SVT för första gången i torsdags kväll. Det handlade då både om SD Västerbottens kommande "inlandsturné" och om SDUs verksamhet i länet efter att vi i oktober blev officiellt godkända som ett interimsdistrikt.


Tidspressen och min brist på erfarenhet till trots kändes det ändå som att det gick rätt bra men jag lärde mig samtidigt väldigt mycket till nästa gång. 

De som är intresserade av att se intervjun kan se den i Västerbottensnytt nu på måndag kväll.

/ J.H

torsdag 29 augusti 2013

Helgen i Sölvesborg

Nu är jag hemma igen efter en mycket trevlig och givande helg i Sölvesborg tillsammans med parti- och förbundsvännerna. Lyckades bli av med flygrädslan och jobbade även på ballongfobin när jag var borta. Drog även på mig en förkylning men det var det värt.


Min väska lyckades engagera en stor skara människor när den "försvann" precis innan Jimmie Åkessons sommartal. Även om jag just då var på gränsen till ett sammanbrott var det fantastiskt att se hur mycket energi för mig tidigare okända människor var redo att lägga ner på att försöka hitta den. Den kom iaf till rätta till slut så allt löste sig.

Festen efter talet var underbar, fullt med fantastiska människor och intressanta samtal hela natten, både i slottslängorna och "hemma" på gillet där vi under helgen även hade flera intressanta utbildningar. På söndagen fick jag skjuts av SD Stockholm (stort tack till Linus!) och på måndagen tog jag flyget hem därifrån.

Nu ligger jag här hemma och försöker bli frisk innan skolan börjar på måndag...

/ J.H

onsdag 21 augusti 2013

Om Sveriges narkotikalagstiftning



Jag uttalar mig nu delvis som brukare och delvis i egenskap av politiker men det jag skriver står enbart för mig och detta är enbart mina egna åsikter. Det representerar inte nödvändigtvis resten av SD/SDU och dessa organisationers ståndpunkter i frågan. 

Jag vill även klargöra att jag inte heller skriver detta ur någon form av "drogliberalt" perspektiv, för det är verkligen inte ett sådant samhälle jag förespråkar. Jag anser att vi behöver en reglerad, men icke-moralistisk, narkotikapolitik som inte inskränker människors rätt till snabb och adekvat vård när sådan är nödvändig.

Min åsikt baseras främst på vår nuvarande (tyvärr mycket förlegade) lagstiftning och de problem jag kan se som ett resultat av denna. Vi har i dagens Sverige en mycket moralistisk syn på narkotika, en rest från de åtgärder som infördes i slutet på 70-talet för att komma till rätta med den tidens narkotikaproblem. Idag utgör dessa åtgärder i sig själva ett problem, främst då det kommer till förskrivandet av redan godkända (samt godkännandet av nya) idag narkotikaklassade läkemedel och deras användning.

Ett exempel är ett relativt nytt smärtstillande läkemedlet mot cancersmärtor (länk till källa kommer senare) som innehåller ett ämne från cannabisplantan. Detta ämne är dock inte någon av de komponenter som ger användaren någon form av "kick" eller euforisk effekt och dessa kan inte heller extraheras ur medicinen, vilket gör att missbruksrisken för denna medicin får anses vara mycket liten. Medicinen har visat sig vara mycket effektiv vid svåra smärtor orsakade av långt gången cancer och den patenterades för flera år sedan. 

Har då svenska cancerpatienter idag tillgång till detta läkemedel? Nej. Varför då, pga vår ökänt krångliga byråkrati? Nej - för att cannabis, och dess beståndsdelar sedan en lag som trädde i kraft på 1970-talet (ja, för 40 år sedan) räknas som en form av grov narkotika, vilket gör produkten i stort sett omöjlig att införa på den svenska marknaden, oavsett dess nytto- vs. missbrukspotential.

I klartext: vi ser hellre folk lida än att godkänna ett effektivt läkemedel med en beståndsdel från samma växt som används för att framställa hasch/marijuana - trots att likheterna substanserna emellan slutar där (och trots att missbrukspotentialen av den nämnda cancermedicinen är närmast obefintlig).
Skamligt enligt mig.

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte någon haschtomte som står och skriker om att "legalisera det". Jag är medlem i SDU - inte CUF. Men någon måtta får det väl ändå vara?

Detsamma gäller mediciner mot svårbehandlad ADD/ADHD (och även narkolepsi) eller människor med dessa diagnoser som svarar dåligt på behandling med metylfenidat. Idag krävs det en årlig, personlig licensansökan till Läkemedelsverket för att en person med ADD/ADHD ska få möjligheten att pröva det som i USA är förstahandsalternativet vid ADD/ADHD - dexamfetamin. (Den välkända amerikanska ADHD-medicinen Adderall består t.ex till 75% av dexamfetamin.)

I Sverige behöver man dessutom ha prövat alla förstahandsalternativ (Concerta, Ritalin, Medikinet och Strattera) upp till maxdos eller upplevt "oacceptabla biverkningar" innan en licensansökan gällande Metamina ens kan bli aktuell. Detta är en process som kan ta mycket lång tid och som förmodligen är mycket slitsam, inte minst psykiskt, speciellt då dessa "godkända" preparat till mångt och mycket fungerar på liknande sätt (möjligtvis bortsett från Strattera).

Det svenska namnet för dexamfetamin är Metamina och tillverkas i Sverige. Det har ingen fysisk bipackssedel och de som tar medicinen behandlas som om medicinen vore helt ny på marknaden, som om dess biverkningar vore okända. Detta är rent utsagt löjeväckande då det länge (i 30+ år!) har forskats kring denna substans i USA och dess verkan på både vuxna och barn med och utan ADD/ADHD. 

Dexamfetaminets biverkningsprofil är betydligt mindre slitsam på hjärt- och kärlsystemet och personer som tar dexamfetamin upplever mindre huvudvärk, sömnstörningar, ångest, darrningar, muntorrhet och muskelspänningar än de som tar metylfenidat. Ändå envisas vi i Sverige med att licensbelägga Metamina medan vi nu i stort sett släppt metylfenidatet fritt - endast pga att dexamfetamin klassas som en "tyngre" drog.

Ett annat problem, som i viss mån kan tjäna till att förklara den nuvarande maktelitens motvilja mot att förändra den nuvarande lagstiftning som jag nämnde tidigare, är den mycket bristfälliga uppföljning och utvärdering som sker i samband med utskrivning av narkotikaklassade läkemedel. Det finns idag en utbredd tradition av att läkare fortsätter att förnya recept, ibland i åratal och i vissa fall decennier, utan att någon ordentlig utvärdering av medicinens verkan utförs. 

Att denna läkemedelskultur lätt leder till läkemedelsberoende hos denna patientgrupp borde egentligen inte förvåna någon. Det vore snarare förvånande om en majoritet av dessa patienter inte utvecklade någon form av fysiskt eller psykiskt beroende (även vid terapeutiska doser) efter ett antal månaders eller års bruk av i övrigt hårt reglerade, narkotikaklassade substanser.

Preparaten som skrivs ut tenderar att vara sådana som främst rekommenderas för korttidsbehandling i akuta stadier av sjukdom eller som understödjande behandling under kortare perioder vid kronisk sjukdom (t.ex bensodiazepiner och svagare opioida smärtstillande medel) . Undantag från detta är de läkemedel som används vid långtidsbehandling vid neuro-/psykiatriska tillstånd som exempelvis ADHD eller som kraftig ångest- och smärtlindring vid livets slutskede (exempelvis centralstimulantia och mycket starka smärtstillande mediciner).

Samtidigt är det mycket svårt för någon som är i behov av att få något snabbverkande, lugnande (t.ex bensodiazepiner) utskrivet endast för korttidsbehandling - vilket ju faktiskt är precis det de är avsedda för! Det fick jag erfara när jag nyligen insåg att jag faktiskt behövde söka farmakologisk hjälp för min flygrädsla. Hur detta går ihop har jag mycket svårt att förstå...

Denna dubbelmoral är minst sagt märklig och får Sveriges läkarkår (och politiska elit) att framstå som mycket splittrad i frågan om dagens uråldriga narkotikalagstiftning. 

Vad vill de egentligen åstadkomma? Vad är målet? Finns det ens något? Jag väntar spänt på en förklaring till varför det ser ut som det gör trots de uppenbara paradoxerna och problemen med det nuvarande systemet.

Göran Hägglund, kanske känner du för att svara? 

/ J.H

fredag 9 augusti 2013

En natt i min egen säng

Nu har vi efter många om och men äntligen fått våra nya tapeter så att vi kan sluta leva i våra flyttkartonger! 


Det här måste firas! Tyvärr stängde Systemet för flera timmar sedan men vi har nog någonting här hemma, lite avslagen läsk eller kaffelikör eller vad som helst. Inatt kommer jag att kunna sova i min egen säng igen, vilken känsla!


Igår var det möte med SD Västerbotten i underbart vackra Lycksele. Vi diskuterade lite inför kyrko-, kommun- och landstingsvalen och jag fick även sitta med som adjungerad vid det efterföljande styrelsemötet. Jag, vice samt ordinarie distriktsordförande för SD Västerbotten bytte sedan snabbt några ord innan vi skildes åt och begav oss hemåt först framåt midnatt.

Utsikten från rummet där vi höll till var helt fantastisk:


Om tre veckor kommer våra kattungar att födas, vilket till mitt stora förtret krockar med SDUs sommargille i Sölvesborg. Väldigt tråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot att åka i år men det blir för tajt inpå och sambon klarar inte av att vara hemma själv om något skulle gå fel.

Jag skulle så gärna ha velat åka (även om det hade varit krångligt och dyrt) och träffat de andra SDU:arna, minglat och fått en signerad kopia av Jimmies bok. Men det kommer väl fler tillfällen antar jag... Kanske skulle jag kunna få någon att köpa den åt mig och sedan posta den hit upp? 

Ibland känner man sig verkligen frånkopplad från resten av SDU när man bor här uppe i den illröda obygden. Det har varit ett rätt ensamt jobb hittills. Samtidigt är det ju faktiskt just här, där vårt väljarstöd är som allra svagast, som vår närvaro behövs som mest. 

Kan jag då genom mitt engagemang hjälpa till att höja vår lägstanivå och därigenom hela förbundet - och i längden partiet - så är det värt alla uppoffringar.

/ J.H

torsdag 8 augusti 2013

Intervjuad i väntan på SDU-styrelsens beslut

Idag har jag pratat med två journalister, en från Folkbladet och en från Västerbottens-Kuriren (samma person som skrev den förra artikeln om mig och SDU Västerbottens eventuella bildande i våras). Det blir förmodligen en notis i VK under morgondagen och några citat i Folkbladet i slutet på augusti/början på september då det skulle göras ett reportage om de olika ungdomsförbundens aktivitet här i Västerbotten.

Att få lite exponering i media skadar ju verkligen inte medan vi väntar på att bli godkända av förbundsstyrelsen och därmed bli ett officiellt interimsdistrikt. Efter mitt lilla sommaruppehåll från bloggen kanske en liten uppdatering gällande hur situationen för SDU Västerbotten ser ut just nu skulle vara på sin plats?

Nu har alla nödvändiga möten hållits, alla poster tillsatts (ordförande, vice ordförande tillika sekreterare, samt övriga ledamöter i styrelsen) och alla protokoll skrivits och undertecknats enligt stadgarna. Jag ringde t.o.m och frågade om råd under mötets gång då jag blev osäker. Hellre det än att chansa och eventuellt göra ett misstag som skulle ha kunnat resultera i att beslutet eller kanske hela mötet ogiltigförklarades.

Nu är iaf alla papper inskickade och vi inväntar svaret från förbundsstyrelsen. Jag återkommer och uppdaterar här i samma stund som jag får veta om vi har blivit godkända eller inte. Håll tummarna, allihop!

/ J.H

tisdag 9 juli 2013

Imorgon!

Imorgon hämtar jag vår lilla docka! :)



Jag har väntat på den här dagen i tre månader nu och jag längtar efter att äntligen få träffa henne IRL. 

Jag och Chelsea (som tog sitt körkort igår!) kommer att behöva åka härifrån rätt tidigt för att först hinna åka till Gislaved och för att jag sedan ska hinna ta tåget till Stockholm som går kl 14:30. 

Det har varit skönt att få lite lugn och ro här nere i Småland. Idag har vi badat, färgat varandras hår, gått på promenad med Chelseas hund och besökt traktens bilkyrkogård.

Jag kommer att sakna min bästis när jag åker. Önskar att vi inte bodde ett halvt land ifrån varandra.

/ J.H

lördag 6 juli 2013

Almedalen 2013

Det blev inte alls ett inlägg om dagen under Almedalsveckan. Jag vet faktiskt inte varför men just i år känns det som om det inte hände så många stora grejer som var värt att varken blogga eller twittra om, något jag även hörde andra säga. Här kommer iaf en liten sammanfattning av veckan.

Jimmie Åkessons tal var väldigt bra (som vanligt) men inte hans bästa enligt mig, även om vissa delar av det verkligen stod ut. SDUs kick-off var välbesökt och vi var aktiva nästan hela veckan. Vi hade även tid att boka in en del sociala och kulturella aktiviteter det här året, något som jag ser som väldigt positivt.


Det har varit en massa tal om vad som skulle bli "snackisar" hela veckan men vad har vi snackat om egentligen? Att Özz Nujen och Mona Sahlin inte gillar SvP och att de i sin tur inte gillar varken Mona eller Reinfeldt? Det känns ju inte som helt dagsfärska nyheter...

Jag vill på inget sätt hävda att årets Almedalsvecka skulle ha varit händelselös eller tråkig, den har varit kul, däremot är det som gjort den kul och händelserik inte sådant som varit så kul att skriva (eller läsa) om. Det har mest varit möten med andra, konversationer och informella tillställningar.

En sak som jag däremot inte skrivit om här i bloggen men som kan vara av intresse rent politiskt är att jag talade på mitt första torgmöte under Almedalsveckan. Jag pratade om SDUs socialpolitiska program, främst våra satsningar vi vill se inom barn- och ungdomspsykiatrin, behovet av en utökad mellanvård inom vuxenpsykiatrin och om hur vi kan underlätta för funktionshindrade i vardagen.

Dessutom fick jag chansen att delta i en debatt om ungas psykiska ohälsa med bl.a Barnombudsmannen och Kattis Ahlström, samt ordförandena från de övriga ungdomsförbunden. Det var självklart otroligt kul och givande.

Nu är jag tillbaka på fastlandet igen och besöker Chelsea. Om några dagar ska jag hämta en kattunge i Gislaved, sedan åker jag upp till Stockholm och därefter hem till Umeå.

/ J.H

måndag 1 juli 2013

Almedalen 2.1


Jag vaknade relativt sent idag efter en lång natts festande efter kick-offen. Nu på förmiddagen har vi handlat och grillat lite, sedan tog jag taxi in till stan för att titta på "partiledardebatten" med ungdomsförbundens ordföranden. 

Nu sitter jag nere i hamnen och äter glass och väntar på de andra och på att Jimmie Åkessons partiledartal ska börja kl 19.

/ J.H

 
blog design by suckmylolly.com | Blogg Topplista Distributed by Deluxe Templates
Share